Kärleken
Jag tänker mycket på den nu igen och har börjat sakna den igen.
*slå hårt på Andreas och Lina*
de ser så lyckliga ut så jag börjar minnas det där som gjorde en så glad och lycklig och fick en att flyga högt där uppe bland molnen. tro nu inte att jag inte vill att de ska vara tillsammans, det är få personer som jag tror passar så bra ihop som de gör:) och jag är knappast svartsjuk och jag skulle egentligen inte vilja slå dem, bara lite för att de får mig att sakna.
Snälla gulliga Du med stort D, kan du inte bara komma in i mitt liv och övertyga mig om att du är rätt för mig och så kan vi leva lyckliga i alla våra dagar?
Jag hör själv hur desperat och sorglig jag låter^^ Men man måste väl få drömma även om jag vet att den drömmen aldrig skulle bli sann. Särskilt delen, lever lyckliga alla våra dagar. Jag tror att det är en omöjlighet att leva lyckliga alla sina dagar, där emot leva mer eller mindre lycklig större delen av dagarna borde vara möjligt eller i alla fall inte olycklig mer än hälften av sina dagar. Det är nog ett möjligt mål och det är det nya i mitt liv, jag ska försöka sätta upp möjliga mål och försöka börja se så realistiskt som möjligt och överskatta min tid och mig själv.
Jag undrar om jag är lite besatt av kärleken, om jag överskattar den, tänker på den lite för mycket, talar om den med lite för stora ord, höjer upp den lite för högt? kanske, eller kanske inte. kanske är kärleken så där stor och fantastisk som jag gör den till. fast jag tror ändå att det är där i enkelheten som den är som stört och mäktigast. där i vardagen, det där limmet som limmar ihop livet, det som gör att vi orkar fortsätta. det är där kärleken finns och är som störst och mäktigast. kärleken är nog inte balen på slottet som jag så gärna drömmer att den ska vara. kärleken är nog inte en diva som glänser och firar, inte enbart i alla fall. nej, den största kärleken, den som är större än allt annat, den finns där bland slitet, den där vänliga kommentaren som värmde så skönt. den där extra djupa blicken som genomskådade allt, alla fasade, som rakt in. det där ärliga leendet som värmde så skönt. kramen som värmde enda in. den kärleken behöver man ingen Du med stort D för att uppleva, allt som krävs där är trevliga medmänniskor, bra vänner, glada människor och annat nåbart och mänskligt och det är det som skapar det där omänskligt höga, det otroligt vackra och onåbara.
ojoj, nu flummar jag på. förlåt. nu ska jag sluta innan jag förklarar mig själv tokigt eller någon annan gör det...
ha det bra!
kramar och kärlek till er alla!
*slå hårt på Andreas och Lina*
de ser så lyckliga ut så jag börjar minnas det där som gjorde en så glad och lycklig och fick en att flyga högt där uppe bland molnen. tro nu inte att jag inte vill att de ska vara tillsammans, det är få personer som jag tror passar så bra ihop som de gör:) och jag är knappast svartsjuk och jag skulle egentligen inte vilja slå dem, bara lite för att de får mig att sakna.
Snälla gulliga Du med stort D, kan du inte bara komma in i mitt liv och övertyga mig om att du är rätt för mig och så kan vi leva lyckliga i alla våra dagar?
Jag hör själv hur desperat och sorglig jag låter^^ Men man måste väl få drömma även om jag vet att den drömmen aldrig skulle bli sann. Särskilt delen, lever lyckliga alla våra dagar. Jag tror att det är en omöjlighet att leva lyckliga alla sina dagar, där emot leva mer eller mindre lycklig större delen av dagarna borde vara möjligt eller i alla fall inte olycklig mer än hälften av sina dagar. Det är nog ett möjligt mål och det är det nya i mitt liv, jag ska försöka sätta upp möjliga mål och försöka börja se så realistiskt som möjligt och överskatta min tid och mig själv.
Jag undrar om jag är lite besatt av kärleken, om jag överskattar den, tänker på den lite för mycket, talar om den med lite för stora ord, höjer upp den lite för högt? kanske, eller kanske inte. kanske är kärleken så där stor och fantastisk som jag gör den till. fast jag tror ändå att det är där i enkelheten som den är som stört och mäktigast. där i vardagen, det där limmet som limmar ihop livet, det som gör att vi orkar fortsätta. det är där kärleken finns och är som störst och mäktigast. kärleken är nog inte balen på slottet som jag så gärna drömmer att den ska vara. kärleken är nog inte en diva som glänser och firar, inte enbart i alla fall. nej, den största kärleken, den som är större än allt annat, den finns där bland slitet, den där vänliga kommentaren som värmde så skönt. den där extra djupa blicken som genomskådade allt, alla fasade, som rakt in. det där ärliga leendet som värmde så skönt. kramen som värmde enda in. den kärleken behöver man ingen Du med stort D för att uppleva, allt som krävs där är trevliga medmänniskor, bra vänner, glada människor och annat nåbart och mänskligt och det är det som skapar det där omänskligt höga, det otroligt vackra och onåbara.
ojoj, nu flummar jag på. förlåt. nu ska jag sluta innan jag förklarar mig själv tokigt eller någon annan gör det...
ha det bra!
kramar och kärlek till er alla!
Kommentarer
Postat av: Edith
Jaadu vem önskar inte att det bara kunde komma nån och visa sig som den "rätta"!! Tyvärr så har inte det skett mig än, MEN jag tror att det finns precis som i sagorna sagoprinsar och att de kommer att dyka upp förr eller senare......den som väntar på nåt gott!
Postat av: Anna
Aw sanna, du skriver så bra :) Jag vill också kunne uttrycka mig så bra.
Postat av: Vicki
Oj oj oj..
Jadu ponke är allt bra å ha, men fasen vilket besvär de kan va oxå! Va singel tills du e klar me dina studier, tiden komemr iaf inte räcka till efter gymnasiet å då blire jobbigt, spec för en pluggis som dig!;)
Trackback
