TrueIce

Hej!

Vilken påsk det har varit och vilken familj jag lever i. Jag borde kanske inte skriva så mycket om det här, men ibland undrar jag vart vi är på väg egentligen... undrar om jag någonsin kommer att hitta tillbaka på samma sätt, jag känner mig tveksam. Mycket, mycket tveksam. Med en syster som är halvt ihjälstressad, en syster som bara vill rymma och en syster som mår skit, en mamma som har börjat ge upp och en pappa som allt oftare ser allt tröttare och tröttare ut så förstår jag inte hur saker skulle kunna gå tillbaka till det jag en gång såg det som. Det gör ont att se det långsamt gå åt fel håll och inget kan man göra, bara att följa med, eller? Går det att stoppa? vill jag stoppa? vad är det egentligen som gått snett? är det kanske ingen större skillnad, bara det att jag börjar se den nu när jag inte finns där jämt. Blir bråken och den allt större tystnade och stelheten bara sig påmind eftersom att jag inte lever med den jämt och därför kan jämföra? Jag vet inte men hur som helst så är det jobbigt att se, det tynger en, dämpar en men man kan inte bara leva i det jämt, man måste kliva ur den verkligheten också och njuta av allt gott som händer.

Nej, nu ska jag lämna allt detta hemma och åka till Wien och ha det så skoj! det ska verkligen bli gött:D:D

ha det bra!
kramar