TrueIce

En essä om kärlek som jag skrev i skolan, tänkte att jag kunde publicera den här också.

Känslan av oövervinnelighet, oändlig glädje och lycka. Fånflinet som inte kan suddas ut från läpparna och ögon som gnistrar. Symptomen för lycklig kärlek är lätta att känna igen och visst är det underbart att vara där uppe bland de rosa molnen där hela världen är vacker och alla är snälla. Ingenting blir omöjligt bara den där speciella personen, som får hjärtat slå ett extra slag, finns vid ens sida. Symptomen för olycklig kärlek är tyvärr också lika påtaliga. Döda ögon, ett leende letar sig sällan till läpparna, livet känns tungt och man kommer aldrig någonsin att kunna älska igen. Kärlek är för idioter och jag ska aldrig någonsin älska igen är tankar om är vanliga. Men vad är det egentligen som gör att kärleken kan få ett sådan otroligt grepp om oss?

Jag tror att det kan finnas många olika anledningar till att kärleken tar ett så stadigt grepp om oss och påverkar vårt humör så mycket. Dels finns det förälskelsen, det som oftast drabbar oss när vi träffar någon. Jag tror att det är förälskelsen och inte kärleken som får oss att bli så otroligt glada och galna. När man blir förälskad frigörs endorfiner som gör att hela livet vänds upp och ner. Jag vet att jag själv dragit en slutsats om kärlek, eller då egentligen förälskelse, innan jag lärde mig allt om endorfiner och jag sa: ”Kärlek är som en drog”. Då syftade jag på att man blir mycket beroende av kärleken, när man ”får” den blir man lycklig men utan den är man ledsen och det krävs stor vilja och det är riktigt jobbigt att bli ”avgiftad”. Behoven och mönstren är mycket lika och det är inte så konstigt eftersom att när man tar en drog frigörs endorfiner som ger lycka och likaså är det med förälskelse.

Men om det är förälskelsen som får oss att flyga upp bland rosa moln, vad är då kärlek? Jag tror att om förälskelse är glädjen så är kärleken tryggheten och säkerheten. När man är förälskad blir man knäpp om man inte får träffa personen i fråga, man oroar sig för att den inte ska känna likadant och man kan inte riktigt veta vart man har personen. Älskar man någon kan man luta sig tillbaka i förhållandet och lita på att det kommer att personen man älskar kommer att finnas kvar även om man inte träffas på en dag eller om man inte skickar ett sms varannan kvart. Det är också först när man har lärt känna personens sämre sidor och fortfarande tycker om människan lika mycket som jag tycker att man kan kalla det kärlek. Då älskar man inte personen utan bara vissa delar av den personen och då vill jag inte kalla det kärlek, i alla fall inte mellan två personer.
   Sedan tror jag att man måste hjälpas åt för att inte gå varandra på nerverna men jag tycker också att kärlek mycket handlar om att kunna se förbi det som man inte tycker om hos en människa och se till det som är bra och förlåta. Kärlek handlar om uppoffring, att kunna göra något för en annan människas bästa och detta tror jag är det vackraste av allt med kärlek. Sammanfattningsvis skulle jag vilja skriva en bibelvers, Första Korintierbrevet , 13:4-8a, för att sammanfatta mina tankar om vad är kärlek är.


Detta tror jag är det vackraste som någonsin sagts om kärlek men det krävs nästan att vara omänsklig för att kunna känna och ge sådan kärlek jämt. Jag tror att detta är utopin av kärlek och jag inte är säker på att känslor som dessa mänskliga så är det åt detta håll jag strävar och det är så jag önskar att kärleken vore. Tyvärr kan inte kärlek alltid vara så fantastisk som den beskrivs ovan och detta leder oss in på baksidan sidan av myntet, olyckan som kärleken kan medföra.

Listan på möjliga missöden eller dåliga konsekvenser av kärlek kan göras lång. Avundsjuka, otrohet, kärlek som dör ut eller förväntningar som inte uppfylls, missförstånd p.g.a olika syn på saker men jag tror att anledningen till att de blir så stora och får så stor betydelse är just på grund av kärlekens natur. Att det handlar om så starka känslor och därför får det också väldigt stora konsekvenser. Albert Camus, en fransk författare, lär ha sagt ”Att verkligen älska är att sätta sig själv på spel.” Detta beskriver väldigt bra varför kärleken är så skör. När vi älskar någon ger vi bort oss själva till någon annan, våra känslor och vårt förnuft lyssnar inte längre bara till oss själva utan även till någon annan och detta kan leda till stora problem. Särskilt om man inte älskar varandra lika mycket och jag tror att det är när det skevar i kärleken som avundsjuka och otrohet uppstår. Det kan säkerligen också finnas många andra anledningar men att konsekvenserna på våra känsloliv blir så stora om vi blir sårade eller lämnade av någon vi älskar beror just på att man spelar med hela sig själv.
   Men kan man då inte låta bli att ge av sig själv för att slippa bli sårad? Nej, för att kunna älska så måste man lita på den man älskar. Det var ju det som skilde kärleken från förälskelsen och det är det som jag tycker gör kärleken så underbart vacker och fantastisk, men också det som gör den så skör och svår ibland.
   En dansk författare, Nils Petersen, sa en gång ”Det är med kärlekens lotteri som med alla andra, du kan inte satsa halvt och hoppas på full vinst”. Förhoppningsvis vinner man fullt pris lite oftare om man satsar allt än vad man gör på andra lotterier men faktum är att jag tror att även om man satsar allt så kan man förlora ibland. Detta är verkligen inte lätt för kärlek lämnar verkligen sår efter sig.

Det bästa läkemedlet för olycklig kärlek tror jag är tiden och även om inte ens tiden kan läka alla sår och det alltid kommer att finnas ärr kvar från alla gånger man blivit sårad så kan tiden i de flesta fall läka de mest akut blödande sår. Tid och kärlek från familj och vänner. Jag tror däremot inte att det är särskilt bra att ta till kärlek från en ny förälskelse eftersom att använder man den kärleken för att laga kommer båda såren att rivas upp om denna förälskelse eller kärlek skulle sluta olyckligt och dubbel smärta är inte bra smärta, tror jag.

Så, vad ska man då säga om kärlek? Jag tror att man kan bli förälskad i vem som helst men jag tror inte att man kan älska alla så djupt eftersom att det krävs att man passar ihop som personer för att klara av varandras sämre sidor. Det krävs också att kärleken är lika stark från båda håll. För att det ska vara kärlek måste man vara två som älskar, annars går det åt skogen i och med att man måste kunna ge och ta för att kunna utveckla ett förtroende. Jag tror heller inte att även om man hittat en människa som man fungerar alldeles utmärkt ihop med har kärleken för livet färdig med eftersom att man hela tiden måste ge någon annan att älska. Man måste ta sig tid för varandra. Man kan inte vänta sig att bara för att kärleken en gång funnits kommer den alltid att finnas. Detta tror jag blir ett allt större problem i dagens stressade samhälle. Jag såg filmen Mammut, en film av Lukas Moodysson som handlar om människor som inte tar sig tid med människorna de älskar eftersom att de jobbar hela tiden. Detta ger enorma konsekvenser för alla och alla i hela filmen var väldigt olyckliga. Detta tror jag beskriver väldigt väl ett problem som vi har idag och jag tror att det är viktigt att tänka på att om vi vill ha kärlek måste vi vara medvetna om dess baksidor men ändå våga älska och verkligen ta oss tid att hålla kärleken vid liv. Att också kunna förlåta och låta kärleken vara svårare ibland men ändå kunna se det vackra med den tror jag också är väldigt viktigt. Det är inte lätt men jag tror att om man hittar någon som man kan dela allt som jag skrivit om med så kan man uppleva kärlek. Kärlek som varar för evigt.